Monday, June 18, 2012

Bärförmåga vid brand: Nya metoder krävs för hallbyggnader

Slutet på våren var hektiskt och jag hann inte komma ikapp på bloggen. Nu har jag dock hunnit ikapp och det är dags för inlägg - denna vecka från Hong Kong där jag ska presentera ett paper på SFPE-konferensen om funktionsbaserade regler. Mer om detta kommer under veckan! 


En av de största nyheterna som hänt under våren i vår lilla del av byggbranschen är det yttrande som Boverket har lämnat om hur reglerna för bärförmåga vid brand i hallbyggnader ska tolkas. Detta har varit en omdiskuterad fråga under flera år och det var en fråga som jag själv jobbade mycket med under min tid på Boverket. Det har hållits ett flertal expertmöten/referensgruppsmöten där frågan har diskuterats där flera sakkunniga och representanter för olika delar av branschen har deltagit. 


Bloggkollegan Wuz har som vanligt varit snabb och har gjort både frågeställningen och svaret tillgängliga. Lite förenklat kan man säga att det handlar om man kan acceptera oskyddade takkonstruktioner i Br2-byggnader. Detta är en särskilt relevant frågeställning i stålhallar där långa spännvidder ofta används och där brandskydd av konstruktionen kan bli kostsamt.


Bakgrunden till Boverkets förtydligande är att tillämpningen har varierat på området vilket kan ha lett till både osund konkurrens och osäkra byggnader. I åtminstone ett fall har detta lett till att räddningstjänsten helt enkelt vägrar göra insats med rökdykning i byggnaden. På samma sätt som kommuner ska tolka reglerna enhetligt i tillsynen så är det viktigt att de som ska tillämpa reglerna för byggherrens räkning gör samma sak. Frågan om räddningstjänstens stegutrymning kom i fokus under våren men nu är det dags att rikta blicken mot tillämpningen av regler för hallbyggnader.


Några slutsatser man kan dra utifrån förtydligandet och reglerna och EKS:
- Maximalt skadeområde enligt EKS betyder maximalt område som får skadas. Det finns inget stöd för att tillämpa 3m-regler i bedömningen eller triangelmodellen för kollapsade byggnadsdelar.
- Kraven på utrymning och bärförmåga ska uppfyllas oberoende av varandra. Det är inte möjligt att använda principen att "utrymning är så snabb" eller "räddningstjänstens behövs inte/kan inte göra insats". Metoder som bygger på en direkt koppling mellan utrymning och bärförmåga vid brand speglar därför inte hela kravbilden i EKS - andra riskfaktorer ska också beaktas, t.ex. räddningstjänstens insats eller risken för att personer inte lyckas utrymma.
- Analytiska dimensioneringsmetoder är ett möjligt alternativ men det finns en tydliga förutsättningar i EKS som måste uppfyllas. Här behövs också en utveckling av nya metoder som accepteras i branschen.


En brandskadad hallbyggnad.
Det som också står klart med förtydligandet är att brandskyddskostnaden kommer att öka när man i tillämpningen rättar sig efter reglerna. Det saknas också bra metoder som är vedertagna av branschen. Behovet av nya handböcker är stort eftersom de som finns antingen är felaktiga eller saknar rimliga och tydliga dimensioneringsmetoder på området. 


Nya projekt behövs därför för utveckling av verifieringsmetoder. Branschen har själv här ett viktigt ansvar då det är tillämpningen som har brustit. Ett sådant projekt måste ha en bred förankring i branschen för att säkerställa de långsiktiga spelregler vi behöver. Här måste självklart Boverket delta så att regeltolkningen tryggas för framtiden. Genom detta kan vi få sunda konkurrensförhållanden, säkra byggnader och rimligt byggande.



8 comments:

  1. En verifieringsmetod med bred förankring i branschen togs fram för över 20 år sedan. I samband med att SBI Publikation 125, Projektering, Industri och hallbyggnader gavs ut lanserades 3-metersmetoden som sedan dess har använts med kostnadseffektiva och säkra hallbyggnader som resultat. Den nämnda handboken finansierades av styrelsen för Svensk Brandforskning och arbetet granskades av en bred referensgrupp med personer från Stockholms brandförsvar, Statens Provningsanstalt samt ett flertal erkänt mycket kunniga konstruktörer och brandingenjörer. Varför denna metod inte anses fungera längre är det ingen som har gett något svar på?

    ReplyDelete
    Replies
    1. Hej Björn,

      Tack för ditt svar! Sedan rapporten du refererar till kom ut 1991 har det gått drygt 20 år. Frågan du ställer är relevant - varför har inte diskussionen tagits upp tidigare? Dessutom skedde stora förändringar genom BBR/BKR 1994 på området. Jag har inte något svar på frågan men det är värt att notera att Boverket inte har godkänt metoden. Det finns också exempel på andra områden där bristande tillämpning upptäcks först efter många år.

      Tydligt är dock att Boverket har förändrat reglerna på det aktuella området i BBR/BKR 2008 och gjort stora förändringar med EKS 2011. Det viktiga som jag ser det nu är att, inom ramarna för Boverkets nu gällande regler, starta gemensamma projekt som gör att vi kan komma vidare i frågan. Där har naturligtvis Stålbyggnadsinstitutet en viktig roll.

      Delete
  2. Tycker att kritiken börjar klarna och att det snarast är tillämpningen av 3-metersmetoden man vänder sig emot. Ett problem i EKS och även Boverkets svar på vårt brev är att skada/skadeområde fortfarande inte är definierat. I Boverkets svar ger man sig på två olika definitioner i två på varandra följande stycken.
    1. Skada = kollaps, falla till marken, deformeras.
    2. Skada = kollaps, dvs förlora sin bärförmåga
    Där den första definitionen är helt omöjlig att uppnå ens i kallt tillstånd och den andra ger stora möjligheter då det finns stora bärförmågereserver som kan beaktas på olika sätt.
    I EKS används ”skada” dessutom i samband med fortskridande ras. För fortskridande ras finns en definition i rikstermbanken enligt nedan:
    Fortskridande ras: (http://www.rikstermbanken.se/rtb/visaTermpost.html?id=160908)
    Definition: Ras som uppstår när en lokal primär skada i en byggnad medför svår förstörelse av annan del av byggnaden än området närmast intill det primära skadeområdet.
    Anmärkning: Med svår förstörelse avses här nedstörtning eller nedvikning av byggnadsdel medförande väsentlig risk för personskada eller omfattande sakskada.
    Det är också dessa definitioner som använts i tidigare regelverk kopplade till tillåtet skadeområde på 150m2 och där svår förstörelse inte tilläts utanför detta område. Varför försöker man sig på något annat nu? Nu har jag själv missat att få med detta i de remissrundor som varit både när reglerna i EKS introducerades och i den nyligen avslutade remissvängen av EKS 9. Men, det har sin bakgrund i att jag inte kunnat drömma om att tolkningen av skada i det här fallet skulle kunna vara något annat än svår förstörelse enligt ovan.
    Ser fram emot att komma vidare i frågan!

    ReplyDelete
  3. Man kan konstatera att sen skriften som SBI gav ut 1991 så har det skett stora förändringar i regelverket och det förefaller osannolikt att den metod som vid det tillfället utvecklades uppfyller dagens intentioner i regelverket. Speciellt med tanke på Boverkets svar på nämnd skrivelse.

    I skrivelsen till Boverket och även i ett inlägg på kommentarsidan här så anser personerna att man med ”3-metersmetoden” har kunnat bygga kostnadseffektiva och säkra hallbyggnader (i brevet: ”… bygga hallar på ett tekniskt och ekonomiskt vettigt sätt. Återigen utan att säkerheten vid brand eftersätts.”). Man kan ju ställa sig frågan vem som har rätt att säga om en byggnad är säker eller ej, detta anser jag att endast Boverket har mandat att göra och att den bedömning som framförs av författarna till brevet och i första kommentaren här därför saknar relevans. Speciellt som bärförmåga vid brand är ett eget krav i plan- och byggförordningen som är oberoende av andra krav i lagstiftningen, t.ex. personsäkerhet i händelse av brand, som Boverket konstaterar i sitt svar. Man kan ju dock konstatera att det har varit billiga byggnader som gynnat stålindustrin.

    Då det gäller 3-metersmetoden tycker jag att Boverket har varit ovanligt tydliga. Jag tycker inte att det är tillämpningen AV 3-metersmetoden man vänder sig emot (som jag tolkar senaste inlägget här 23 juni, hur den har tillämpats). Det Boverket säger, anser jag vara att 3-metersmetoden inte är tillämpbar överhuvudtaget inom ramen för den förenklade metod som anges i EKS. Enligt Boverkets svar: ”Att tillåta att bärverk hänger ner till tre meters höjd utanför maximalt skadeområdet eller liknande bedömningar finns inte enligt Boverkets uppfattning utrymme för i den förenklade metod som finns i EKS”. Det kan alltså konstateras att ”ett begränsat antal brandingenjörer” hade tolkat regelverket korrekt.

    Att i nuläget försöka göra 3-metersmetoden legitim igen och pressa in gammal praxis, som inte på länge uppfyllt regelverket är förkastligt. Om folk inom branschen fortsätter att använda denna gamla praxis, som inte uppfyller regelverket, trots Boverkets tydliga svar så kan man ju fråga sig vad Boverket ska göra för att få slut på denna typ av ”dimensionering”. Det verkar då som det enda sättet är att förbjuda allt annat än R30 i denna typ av byggnader. Det är därför dags att sluta ställa frågor som ”Varför försöker man sig på något annat nu?” och försöka att hitta en väg framåt inom ramen för det regelverk vi har idag och inte det regelverk som vi hade för 20 år sedan!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jag vill börja med att förtydliga att även jag anser att Boverkets svar förhållandevis tydligt tar avstånd från 3-metersmetoden och jag håller med dig om att användning av den nämnda metoden inte tillåts. Men, jag saknar fortfarande förklaring till varför den anses så förkastlig...
      Det talas om att reglerna har förändrats väsentligt de senaste 20-åren, men i själva verket har kravet i stort sett varit det samma ända sen 1975, nämligen att risken för människoliv på grund av nedfallande bärverksdelar ska vara ringa (innan 1975 gällde undantaget takkonstruktionen utan koppling till regler för begränsning av fortskridande ras). Om jag nu gissar rätt vem som döljer sig bakom Paragrafryttaren så deltog även du på Boverkets möte då den förenklade metoden i EKS togs fram för några år sedan. Du kommer då säkert också ihåg att arean valdes för att fortsatt kunna bygga ICA-hallar utan brandskyddade tak under vissa förutsättningar då det inte ansågs finnas någon anledning till att förändra säkerhetsnivåerna. Tyvärr visar det sig att Boverket tänkt sig att de nya cirklarna skulle användas utan 3-metersmetoden och då räcker inte areorna till.
      Slutligen, Boverket beslutar om säkerhetsnivåerna som det sen är upp till branschens aktörer att uppfylla. Jag skulle också vilja påpeka att lägre byggkostnader är efterlängtade då det omvända leder till högre priser för konsumenterna. Förlorarna är alltså du och jag tillsammans med alla andra som handlar mat och andra varor i enplans varuhus. För att undvika missförstånd vill jag än en gång göra klart att min och SBIs ståndpunkt är att 3-metersmetoden INTE är tillåten vid användning av den förenklade modellen i EKS.

      Delete
    2. Hej! Jag känner inte igen din beskrivning rörande Boverkets möte, men jag kanske inte var där. Konsumentpriserna styrs av andra faktorer än en liten hyresvariation som det handlar om. Förespråkare för levande stadskärnor tycker säkert det är bra med högre hyror för enplans varuhus. Då blir konkurrensen på lika villkor.
      Kravet som du beskriver har kanske formulerats på samma sätt , men tolkningen av ringa har förändrats. Det vet du mycket väl och alla andra också.

      Delete
    3. Nej, du var inte på mötet. Jag misstog dig för någon annan. Att konsumentpriser är oberoende av kostnader relaterade till den produkt man säljer är nytt för mig, precis som att det är en förändrad tolkning av "ringa" som ligger bakom skärpningen. Boverket har slagit ner på en metod för att bestämma skadearean som togs fram med stöd av en mycket bred och välrenommerad referensgrupp för cirka 20 år sedan. Boverket hänvisar i samband med detta till att det totala skadeområdet tillåts vara större nu (cirka 600 m2 mot tidigare 150 m2). Tyvärr så har man missat att det tillåtna skadeområdet även idag i praktiken blir cirka 150 m2 fast utan möjlighet att använda 3-metersmetoden (cirka tolv meters spännvidd vid centrumavstånd 6 m = 144 m2 är det som ryms i cirkeln om den placeras vid en fasadpelare och allt som blir varmt lokalt faller platt till marken i båda ändar). Intressant också att du nu nämner att regelverket har förändrats genom åren. Jag har tidigare uppfattat dig och även Boverkets svar som att er ståndpunkt är att det aldrig varit tillåtet med oskyddade tak i Br2-byggnader utan att det dominerande byggsättet de senaste 50-åren har varit regelvidrigt. Eller har jag missuppfattat något?

      Delete